Lost in Skåneland

Juriststudent. Festmästare. Badkars-filosof. Motvillig kaffedrickare. Obotlig realist. Frankofil. Miljöaktivist. Partypingla. Lost in Skåneland.

När en god tanke slår fel förlorar alla

Elin filosoferar, Personligt Permalink1

(Ber om ursäkt i förväg för min överdrivna användning av citationstecken i denna text, haha.)

Få saker har provocerat mig mer i den moraliska smältdeg som kallas internet på sistone, än det som ironiskt nog kallas #DontJudgeChallenge.

Denna virtuella trend går alltså ut på att tonåringar först filmar sig själva när de kletat ner hela ansiktet med vad som bland annat ska föreställa överdrivet stora finnar, fräknar, monobrow, och svarta tänder medan de förfärat ser in i kameran för att tittaren riktigt ska förstå deras totala desperation och frustration över sin brutala fulhet.
Sedan tar de fram smink, (alternativt tvål?), börjar täcka över sina ditritade "skönhetsfel", och ser genast mer hoppfulla ut då all denna fulhet kanske går att få bort trots allt!
De sätter handen framför kameran, och när de tar bort den igen visas istället deras "riktiga" jag, en tonårsdrömskt felfri, fläckfri, leende person med till synes perfekt hud, och perfekt kropp. Helt utan alla de "fel" som de först förfärades över.

Detta provocerar mig otroligt mycket främst av två anledningar.

1. Sensmoralen är uppenbar: du som råkar ha finnar, fräknar, eller andra högst mänskliga drag, du duger helt enkelt inte. Du borde också se dig själv i spegeln med samma fasa och förtvivlan. Alla de 15 sekunderna av denna patetiska "förvandling" (tack gode gud att det inte är längre än så) är ett regelrätt hån mot alla som "lider" av dessa "problem". Ännu en spik i kistan som kallas självförtroende och självbild. Jag kan bara föreställa mig hur negativt mitt 15-åriga jag hade reagerat på detta. Det är för mig ofattbart hur många ungdomar som villigt ställer upp på denna nedvärderande body shaming-trend endast för en egocentrisk bekräftelsekick, och ett gäng med gillamarkeringar från okända människor. 

2. Utseendefixeringen på internet är redan extrem, inget nytt där, och detta är ännu ett bevis på hur uppenbara uttryck för narcissism och självcentrering har blivit ett naturligt inslag i ungdomars vardag. Ingen verkar höja speciellt mycket på ögonbrynen åt deras uppvisning i självbeundran och grandiositet över sin egen till synes felfria skönhet. De verkar snarare bli hyllade (?), för att de gör någon slags insats för att samhället bättre ska acceptera alla som de är...... Jag vet, det låter helt sjukt. Och det som skrämmer mig mest är de faktum att de allra flesta som tittar på de tusentals videos av samma slag som finns upplagda, inte ens reflekterar över vad som faktiskt förmedlas. Jag trodde först att det hela var ett ovanligt dåligt och osmakligt skämt, tills jag insåg att dessa personer, och deras fan club, faktiskt på riktigt tror att de gör något bra för att förändra kroppsideal bland unga! Är de verkligen så insiktslösa?

Att inte själv inse att det enda denna tragiska kampanj åstadkommer är addera ännu mer press på unga människors redan dåliga självkänsla, är för mig det mest förvånande och oroväckande. Denna gången är det inte heller media som levererar hårt redigerade bilder på skönhetsideal för både tjejer och killar, utan hånet och översittarattityden mot vanliga ungdomar med vanlig hud kommer inifrån de egna leden, det vill säga från andra ungdomar. Det gör den bittra eftersmaken än värre. 

Det mest ironiska av allt är att kampanjens syfte när den startade var det helt motsatta mot vad den faktiskt förmedlar och åstadkommer. Ursprunget till taggen verkar vara lite oklart, men det började som en anti-body shamingutmaning från en modebloggare när hon lade upp en video där hon först är sminkad, men sen visar sitt osminkade ansikte, just med syfte att få sina läsare att bättre acceptera sig själva. När sedan någon gjorde en parodi på videon genom att vända på koncenceptet exploderade det hela och fick alltså helt motsatt effekt.
De som medverkar i att sprida detta har alltså förstått syftet rätt, men inte tänkt ett steg till på vad resultatet blir, och tror alltså att det är på detta sätt de gör en insats för världens ungdomar och deras kollektiva självkänsla... Eh, ja. 

Det är självklart lätt att dras med, och förblindas av den tillfälliga uppskattning och uppmärksamhet en "rolig" video som dessa kan medföra. Det är ett grundläggande mänskligt beteende som internet och selfie-pinnar tyvärr eldar på till förbannelse. Jag hoppas bara att det fortfarande finns tillräckligt många vettiga ungdomar kvar i världen som kan tänka själva och tar avstånd från en trend som går ut på att håna varandras utseende. 

Jag vill inte heller efter detta utspel framstå som ett humorlöst lättstött pretto med pekpinnar. Jag sminkar mig. Jag omfamnar inte mina finnar med öppna armar bara "FÖR ATT DET ÄR NATURLIGT OCH FAKTISKT HELT NORMALT". Jag tar selfies. Jag gillar när folk gillar mina bilder. Och jag har humor, faktiskt. Det finns roliga klipp som är vad man kan kalla "råa men hjärtliga" och jag tycker i allmänhet att klimatet på internet mer och mer har blivit en samlingsplats för lättkränkta personer som får fritt spelrum.
Men vissa saker tar jag offentligt avstånd från för att ungdomar (i alla fall nästan) ska få en ärlig chans att känna att också de duger som de är. Med eller utan smink eller hudproblem. 

Mvh, en som faktiskt gillar sina fräknar. 

Kom juni

Elin filosoferar, Göteborg, Lundalivet Permalink0
Nästa vecka ska det tydligen vara juni... Man undrar ju lite vad som hände med våren? Den var på så god väg ett tag där, det såg riktigt lovande ut. Just nu regnar det och temperaturen har helt fastnat på 12 grader de senaste veckorna. Det är samma väder varje dag. Om jag inte hade en kalender hade jag gissat på att det snart var oktober. Nu får vädret skärpa sig, jag vill ha parkhäng i botan, picknick i stadsparken, sena kvällar i shorts, kaffe på uteserveringar i solglasögon, strålande sol från en klarblå himmel - ge mig sommar!
 
Längtar extra mycket när jag ser bilder från Håkan och mitt sommarställe förra sommaren...
 
 
 
 
 
Puss och kram 
Elin ♥

Hur hinner man med?

Elin filosoferar, Lundalivet, Personligt Permalink0
Jag antar att det är en del i hela grejen med att bli vuxen, att lära sig lägga sitt "livspussel". Men man inser inte hur få timmar det faktiskt finns på ett dygn, innan man i sitt huvud naivt försöker klämma in allt man har lovat sig själv att ta tag i under det nya året. Hur hinner man med?
I en idealvärld hade jag skuttat upp ur sängen omänskligt tidigt på morgonen, helst innan klockan 6, pigg som en lärka och redo att ta mig an dagen med obotlig optimism. Jag hade alltid haft nytvättade och fint vikta kläder i min garderob, fullt med god mat i kylskåpet, träningsväskan i handen, legat i fas i plugget samtidigt som jag bokade in nästa roliga utekväll med mina vänner..... Eh ja, drömma går ju.
Istället är jag en trött, dreglande zombie innan klockan 9 på morgonen, har oftast en tvättkorg som är så full att berget med tvätt när som helst riskerar att tippa över. I mitt kylskåp finns just nu en avslagen flaska julmust, en halv rödlök samt en flaska BBQ-sås, jag har slarvat bort mitt gymkort, och bloggar uppenbarligen just nu istället för att göra det jag borde i skolan. (Måste sluta vara så brutalt ärlig på bloggen, haha.) 
 
Puss och kram
Elin ♡
 
 
Till top